Caroline

För ca. 3,5 år sen skrev jag ett inlägg som hette "It's about Love". Där pratade jag om hur de tio budorden hör ihop med kärlek och hur viktigt det är att älska de runt omkring oss. Hur mycket bättre vi mår av att älska "de störande barnen" på tåget och glädjas över deras lek istället för att irritera sig på att man inte får va i fred. Varför ska det var så svårt att se utanför sig själv och sina egna "behov"? 

Min pappa var en helt underbar människa. Han gick bort för lite drygt ett år sen nu och jag blir så stolt när jag tänker på vilken typ av människa han var. Han hade ett så stort hjärta för Gud och för alla omkring honom. Jag hörde honom inte prata illa om folk, han var inte direkt skvallrig och han ville alltid hjälpa till, även om man inte alltid ville ha hjälp :P. Visst kunde han bli arg emellanåt och säga saker som han ångrade men då kom han alltid och bad om ursäkt och skulle kramas om någon minut senare. Han började dagen med Guds ord och med att be för oss som var omkring honom. Var hade jag varit idag utan pappas alla böner? När pappa hade tuffare perioder hörde jag honom gå omkring och be i huset. Han jobbade som lärare och vi har pratat en hel del om yrket ändå med tanke på att jag också är lärare. Han var då tydlig med att det som gjorde att han fortsatte att vara lärare var eleverna. Han hade verkligen ett så stort hjärta, så mycket kärlek att ge.

Brian Houston säger att "Ett av de bästa besluten du kan ta, är att välja att leva ett liv som är hängivet till att bygga något som står som ett vittnesbörd eller ett arv för kommande generationer" (Hur du maximerar ditt liv, s. 27). När jag läste det tänkte jag direkt på pappa och den påverkan han har haft på mitt liv, hur han har visat mig att Gud är prio ett i allt. Hur han har sett bortom sig själv och sitt för att visa kärlek mot de runt omkring. För mig är hans liv ett vittnesbörd om hur man kan leva med Gud i fokus och hur man gör när man älskar sin nästa som sig själv.

Jag hoppas verkligen att jag ska lära mig att ha det Gudsfokus som pappa hade. Jag tror att om man har det och strävar efter att bli mer lik Jesus, då strävar man också efter att ständigt visa den kärlek som vi är ämnade att visa varandra. Nu när pappa är borta får jag ta de råd jag har fått av pappa, använda mig av det som han har lärt mig genom att bara vara och försöka hitta min egen väg. För jag tror inte bara vi "mår bättre" av att älska och glädjas med andra, jag tror faktiskt att det är viktigt oavsett hur det "känns". Att se bortom sig själv och sitt för att älska de omkring oss. Att i alla lägen prioritera Gud högst så att han i alla lägen kan hjälpa oss att visa kärlek.